Snackisar

"Snackisar" eller "Samtalet som kompetensutveckling"

Snackisen uppstod ur ett behov av ett forum där vi kunde ägna tid åt samtal om saker som påverkar hur arbetet utförs, där vi gavs möjlighet att öppna upp för dialog, tillit och samhörighet, där vi kunde finslipa vårt sätt att utföra olika arbetsuppgifter och lära oss av varandra, där det skulle finnas möjlighet att lyssna, släppa kontrollen och se andra sätt att göra samma sak.

Den allra första snackisen hette inte snackis utan gruppen var kallad till ett möte där vi skulle diskutera roller och vilka roller vi förväntas ha i olika sammanhang, vilket alltid har varit ett svårt ämne för oss. Det hela fungerade bra, men jag upplevde tveksamhet inför ett samtal i grupp utan krav på actionlistor och uppföljning och insåg att mötesformen behövde en etikett. Begreppet dialogmöte som jag stötte på i en artikel lät alltför formellt för att det skulle “slå” i den här omgivningen. Då 2009 var "-isarnas" tid så dök termen snackis upp och mottogs genast positivt.

Vi har inga uttalade regler för en snackis, förutom att det ska just snackas och inga protokoll skrivs. För bästa resultat brukar vi skjuta undan borden och sätta oss i en ring så alla kan se varandra i ansiktet. Alla ska vara med i diskussionen och ibland krävs det en startrunda där var och en får uttrycka sina tankar inför ämnet för att komma igång.

Vi har haft snackisar om många viktiga teman under året som gått; våra roller i företaget, vad vi förväntas bidra med i våra utvecklingsprojekt, hur vi ska kunna göra lite snabbare och lite mer utan att fuska, effektivitet, kommunikation mot våra underleverantörer, olika kompetenser som behövs i vår grupp. Ibland träffas vi hela gruppen, någon gång har vi delat upp oss två och två, jag kan leda samtalet lika väl som jag kan be någon ur gruppen att göra det.

Snackis har med tiden blivit ett begrepp i gruppen och är numera en mötesform vi ofta använder oss av, både inom gruppen och i samverkan med andra grupper.